Gastric By-Pass

Jag tänkte berätta lite om mig själv, och hur mitt liv har varit.

Redan som liten var jag överviktig, när jag var 10 år, så vägde jag över 80 kg.
Och vikten bara ökade.
Jag var mobbad i skolan och hade svårt att röra mig.
Alla i min släkt är lite "runda runt magen", men jag var extrem.
Jag har alltid varit störst i klassen, och då menar jag inte på längden.
Mobbningen fortsatte ända upp till slutet av 7:an, då fick det vara nog.
Ja och vad gör man om man blir ledsen/deprimerad?
Jo man äter, mat/godis, vad som helst, det lindrar smärtan man har inom sig.

Mamma visste att jag var mobbad, men hon kunde inte göra någonting alls.
Jag försökte gå ner i vikt ensam, sluta äta godis t.ex.
Då gick jag snabbt upp till 110 kg, under mindre än 3 månader.
Jag köpte godis påväg hem från skolan, käkade upp allting innan jag kom hem till min familj.
Mamma såg hur jag gick upp i vikt, och frågade mig ofta om jag verkligen hade slutat ätit godis, och självklart så sa jag ja.

Eftersom kiosken jag handlade i, låg precis bredvid vårat hus, så gick mamma ner och frågade.
Då berättade kassörskan att jag var in varje eftermiddag och köpte godis för minst 20 kr.
Mamma tog mig på bar gärning, och vi avslutade kapitlet att försöka sluta med godis.

Mamma var väldigt orolig för mig, och ringde ner till vårdcentralen.
Min husläkare skickade brev till Köping, och berättade mitt tillstånd.
Dit åkte jag och fick träffa barnpsykologen och dietisten, som jag självklart hatade.
Dom tog massor av prover på mig, och försökte hitta något fel, men nej.
Jag var bara en fet unge som inte kunde låta bli sötsakerna.
Det kapitlet stängdes också rätt så snabbt.

Nu var jag uppe på 120 kg, och var bara 12 år.
Mobbningen blev värre och värre, och mitt psyke orkade inget mer.
Jag slutade tröstäta, och började med att göra illa mig själv på alla möjliga sätt.
T.ex. skära mig på armarna, lr inte äta på flera dagar.
Min matlust försvann och jag började banta, stenhårt.
Åt varken frukost/lunch/middag på flera dagar.
Mamma tvingade i mig lite ibland, men ingenting hjälpte.
Jag mådde så illa av all mat och godis, så jag sket i det rent ut sagt.

Skolan gick sämre och sämre, och jag började skolka.
I 7:an slutade jag skolan helt, jag bara låg hemma och sov hela dagarna.
Mitt humör blev allt sämre och mamma orkade knappt med mig.

Min plastpappa, som jobbar på psyk i Västerås kom hem en dag med något pulver.
Jag provade det och gick faktiskt ner några kilo, men tröttnade snabbt.
Inte ville jag gå och dricka äckliga drinkar istället för att äta god mat.
Så jag slutade med den skiten och gick upp alla kilo igen.

Ja tiden rullade på, och min vikt ökade.
När jag var som tyngst vägde jag 165 kg och det var då jag bestämde mig för Gastic By-Pass operationen.
Jag sökte självklart direkt och åkte in på kontroller, efter kontroller.
Diabetesen smög sig sakta på mig, och läkaren varnade mig för den.
Det var verkligen då jag ville att operationen skulle bli snart...
Och den 16 Oktober ringde dom från Uppsalas sjukhus och frågade om det gick bra med en operation den 1 November 2007, och självklart gjorde det de.
Jag var överlycklig.

Ska skriva mer om operationen, i nästa blogginlägg lr kanske nästa....

Så kom dagen före operationen (31 oktober 2007).
Klockan var inte mer än 05.00 på morgonen när jag, morfar och mamma begav oss mot Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Precis innan vi skulle åka, kom min allra bästa killkompis
Martin och sa hej då och lycka till , sen begav vi oss.

När vi började närma oss Uppsala var jag nervös, ordentligt nervös.
Tänk om jag skulle dö på operationsbordet? Aldrig mer se mina älskade djur eller min underbara familj.
Var nära att börja att gråta flera gånger, men slog bort tanken.
Självklart skulle jag överleva operationen och allting skulle bli jättebra efterråt.
Morfar åkte hem efter vi hade klivit ur och sagt hej då.

Väl på akademiska så fick jag först skriva in mig på avdelningen och träffa sjuksköterskor, läkare och sjukgymnast.
Sen iväg mot provtagning, dom tog hela 9 RÖR av mig, jag trodde inte man kunde ta så mycket blod.
Sen iväg mot narkosläkaren, som var en SKITSUR gubbe, gillade inte honom.
Han frågade massor av konstiga frågor, som t.ex. om jag var med barn eller om jag hade opererats förut (det sistnämnda kanske inte var så konstigt men iaf).
Till sist träffade jag kirurgen som förklarade hur allting skulle gå till.
Nu var det mindre än 24 timmar kvar på mitt dåvarande liv.

På kvällen kom kvällspersonalen in med någon sorts bateriedödande tvål och schampo, som jag skulle duscha mig med.
Ja, det var ungefär det jag gjorde den kvällen.... förutom...

Det är så att jag är väldigt larvig när det gäller sjukhus, så mamma skulle få sova hos mig dom 5 dagarna jag var inlagd.
Alla hade gått med på det, men när nattpersonalen kom så blev det tvärt om.
Dom slängde ut mamma och sa att det inte stog någonstanns att hon fick.
Så jag blev arg/ledsen/rädd och skulle hem, ja jag skulle gå från Uppsala och hem.
Aldrig att jag sover ensam på ett sjukhus, aldrig.
Så jag började grina, och fick som jag ville iaf.

På natten kom en annan kvinna in, i sängliggande position.
Hon hade gjort gastric by-pass 1 vecka före mig, och hade fått blodförgiftning och lite annat.
Mamma sov inne hos mig och försökte lugna ner mig, för nu trodde jag garanterat att jag skulle dö.

På morgonen den 1 november kl 06.30 kom sjuksköterskorna in till mig och gav mig 8 stora tabletter.
- Ta dom här, med så lite vatten du kan.
Ja jag frågade vad det var och dom sa:
- Det är pencillin, lugnande och alvedon.
Jag var alltså först ut på operationsbordet.
Jag tog dom där tabletterna, sen bar det iväg.
Mamma fick följa med och hålla mig sällskap i den stora salen (det var en stor sal där alla som skulle opereras på morgonen låg).
Jag blev jättenyfiken när en kille kom in i en säng, och efter kom 2 poliser, men fick inte reda på varför .

Jag hade turen att få 2 underbara narkosläkare, en av dom hade "mössan" helt fel och jag är ju inte den som inte frågar, så jag frågade varför han inte hade mössan som han skulle.
Han bara log mot mig och sa:
- Det är lag på såna här mössor, för att man inte ska sprida hår över patienten.
Problemet med det svaret var väl att han inte hade ett enda hårstrå på huvudet.
Sen började dom mixtra ihop allting, som jag skulle ha på min kalla kropp (hade bara på mig ett nattlinne, och det är ISKALLT i operationsrummen).
Narkosläkarnarna satte sig på varsin sida om mig och tog min hand.
- Nu kommer detta stickas, massor, sa den ena.
Jag bet ihop och försökte, men det gjorde så förbannat ont.
Mina ögon tårades och jag hotade dom faktiskt, jag sa:
- Jag kommer jaga er direkt jag vaktnat ikväll.
Dom bara log mot mig och sa att dom var klara.
Sen sprutade dom in sömnmedlet i mig och det sista jag såg var mammas tårfyllda ögon och hennes läppar sa:
- Vi ses sen.
Sen sov jag.

Det första jag såg när jag vaknade var 2 sjuksköterskor (en var en man) som stod lutad över mig och log.
- God morgon, mår du bra?
Jag nickade nog, tror jag, sen sov jag igen.....

Det kändes som om jag sov i 1 minut när sjuksköterskorna väckte mig och sa att det var dags att gå upp.
Jag kollade på dom och trodde det var ett skämt, men tji fick jag.
Jag skulle upp ur sängen och sitta i en fotölj medan dom bäddade rent i min säng (det var för att förebygga blodproppar).
Jag mådde så illa, så jag trodde verkligen jag skulle spy, men sen fick jag ÄNTLIGEN lägga mig ner igen.
Mamma kom in i rummet och satt hos mig.
Klockan var då ungefär 20.00 och sjuksköterskorna sa att jag skulle få sova över på uppvaket.... Men det blev inte riktigt så, för kl 23.00 fick jag åka upp till mitt rum igen *puh*.
Men jag mådde fortfarande jätteilla och var så nära att spy flera gånger.

Morfinpumpen satt inkopplad, så jag behövde bara trycka på knappen så fick jag en pump i kroppen, men använde inte den.
Men på natten hade nattpersonalen varit in och pumpat i mig lite ibland.
Mamma sov nu på en pinnsoffa ute i väntrummet, för hon fick inte sova inne hos mig.
Det var så hemskt varmt i rummet, så jag trodde jag skulle smälta bort helt.
Och min rumskompis frös, så det blev inga öppna fönster där inte.

Morgonen dagen efter kom mamma in och sa att jag skulle upp och duscha.
Det trodde jag verkligen var ett skämt, men det var det inte.
Jag försökte komma upp utan hjälp, men till sist hjälpte mamma mig.
Det snurrade i hela huvudet, och nu mådde jag riktigt jävla illa.
Jag tvingade mig in i duschen och mamma hjälpte mig med tvättning och sånt.
Det var första gången jag såg mitt sår, skitläskigt, men ändå coolt.

Mitt i duschningen började jag kvälja, men det kom självklart ingenting.
Jag hade ju inte ätit på flera timmar, så det fanns ingenting i magen.
Men det gjorde så himla ont.
Mamma hjälpte mig fort att torka mig, sen gick jag tillbaka till min säng.
Sjuksköterskorna var in igen och tryckte på morfinknappen, så nu somnade jag skönt.
Jag hade inte så hemskt ont i magen faktiskt, bara när jag skulle resa på mig.
Det var lite jobbigt.....

Ja iaf, jag sov hela natten och vaknade tidigt igen, strax före 7 på morgonen.
Illamåendet var fortfarande kvar, och nu förstod jag vad det var.
Det var självklart morfinpumpen som gjorde det, så jag bad dom att ta bort den direkt, som dom självklart gjorde.
Mitt dropp och min kateter försvann ÄNTLIGEN, det var så himelskt att kunna gå och kissa på toaletten, istället för i en slangjävel.
Samma dag fick jag äta lite mat, lr rättare sagt yoghurt och sånt.
Det var det godaste jag ätit tror jag,.
På kvällen lurade jag även till mig mat , åt fisk och potatis, MUMS!
Jag sa att läkaren hade lovat mig det, så jag fick det.
Allting gick jättebra och mitt illamående var äntligen borta!
Nu kunde ingenting gå fel.

Söndagen den 4 november var jag så pigg och glad.
Jag gick omkring på sjukhuset och kollade omkring.
Nu ville jag hem, NU inte SEN, utan NU!
Sjuksköterskorna sa bara att jag fick lov att vänta tills i morgon så läkarna fick kolla till mig...
Jag accepterade det, och kollade på tv resten av dagen.....

På morgonen när läkaren kom, så sa jag bara:
- Nu ska jag hem, skriv ut mig.
Han bara log mot mig och nickade, sen var jag utskriven.
Fick min första B12 spruta i häcken, shit vad den gjorde ont.
Jag ringde morfar och bad honom komma och hämta oss.
Hela vägen hem höll jag mig vaken och kollade runt omkring, det var riktigt skönt att äntligen få komma hem.

När jag kom hem, lyfte jag mina katter (som man dock inte för göra, man får inte lyfta något som väger mer än 1 kilo på 3 månader), men det gjorde jag iaf.
Jag saknade dom så otroligt mycket.
Äntligen var jag hemma, där jag mår som bäst.....

Den 16 Januari 2007 var jag till Uppsala första gången.
Fick träffa läkare och sjuksköterskor.
Läkaren frågade massor av frågor, t.ex. om jag hade försökt gå ner självmant i vikt, hur när och varför....
Jag berättade allt, att jag hade försökt gå ner med hjälp av viktväktarna, pulver, promenader osv osv....
Läkaren bestämde dock att jag skulle beställa en tid hos dietisten i Köping, som jag gjorde direkt jag kom hem på kvällen.

Den 10 Maj 2007 fick jag en tid hos dietisten.
Jag hade extremt stora problem med dietister, och mitt humör förändrades till negativ precis när jag kom in genom dörren hos dietisten.
Hon gav mig MASSOR av förslag av maträtter osv, men jag brydde mig inte.
Jag skulle absolut inte bry mig om vad hon sa, och hon gav upp.
Så blev min lilla korta dag hos dietisten i Köping.

Den 19 Juni 2007 var jag till röntgen.
Jag hade problem med min mage (fick diareér, rapar som smakade ruttna ägg lr något ännuvärre...)
Ja jag fick iaf dricka 1 liter vätska, och sedan in på röntgen.
Dom kollade, "kavlade" på min mage och höll på, men ingenting hittade dom.
Så det var iaf bra, tycker jag.

Det var så att jag fick inte göra operationen innan utredningen var klar, och dom hade hittat felet i min mage/tarm.
Så jag fick göra endoskopi och gastroskopi/röntgen och ta massor av prover (även avföringsprov).

Den 17 Juli 2007 gjorde jag min endoskopi.
Var så orolig för just den delen av utredningen, men det gick ganska bra.
Fick lustgas och mådde bra .
Dom hittade inget fel där heller, så nu var jag klar för operation....

Den 3 Augusti var jag in på "ätardagen" på överviktsenheten i Uppsala.
Var där strax före kl 7 på morgonen, och kom inte hem förrän halv 7 på kvällen.
Där satt jag och 3 andra tjejer och åt var 3:dje timme, sakta sakta.
Vi skulle äta en hårdmacka på 20 min och absolut inte snabbare, så det var lite drygt...
Men det gick bra, och nu var jag ÄNTLIGEN godkänd för operation.
Nu var det bara att vänta på en tid också.....

Som sagt så kom jag hem från Akademiska sjukhuset i Uppsala den 5 November.
Visst var jag lite småöm i hela kroppen, och såret värkte som satan när jag skulle upp och ner från sängen.
Mitt sår började se infekterat ut, så jag började göra rent med alsolsprit, för att förebygga inflammation.

Den 7 November bestämde jag mig för att ta en promenad med mamma och Lena.
Vi gick inte så värst långt, men ändå började jag må jätteilla och orkade knappt gå hem igen.
Det var riktigt jobbigt, jag som älskar att promenera.
Mamma sa att det var nog för att jag var nyopererad och att jag skulle ta det lugnt några dagar till.
Som jag självklart gjorde.

Nu hade jag inte rökt på 7 dagar, och röksugenheten var som bortblåst.
Men direkt mina kompisar kom över och gick ut på balkongen och rökte, så började jag igen.
Jag klarade inte av att se andra röka.
Så snabbt blir man beroende av någonting igen, det är helt sjukt.

Vill bara varna alla som ska göra denna operation, ÄT INTE PANNKAKOR DIREKT NI KOMMER HEM, DET ÄR EXTREMT JOBBIGT ATT SPY UPP DOM!

Den 15 November var det dags att ta bort stygnen, lr ja dom där sakerna.
Hade sån inflammation i såret, det gjorde så ont att plocka bort dom.
Men det var jävligt skönt att bli av med dom små rackarna.

Min första dumping (dumping är när jag äter någonting som är alldelens för sött lr äter för snabbt, jag blir kallsvettig, mår illa och kan även bli yr. Men det går över om man lägger sig ner en stund), var när jag åkte och storhandlade med mamma.
Jag köpte en liten fralla med ost och skinka på och självklart fick jag dumping, det är ju MASSOR av socker i frallor...
Jag satte mig och försökte hålla mig lugn, men det är ganska jobbigt att kallsvettas och må illa.
Men efter 5 min så var det borta och jag mådde bra igen.

Den 30 november var det återbesök i Uppsala.
Träffade min kirurg som frågade hur det hade gått och sånt.
Jag berättade att jag inte drack coca cola alls (innan operationen drack jag MINST 2 liter varje dag) och att jag inte alls var sugen på godis.
Han blev jätteglad och önskade mig lycka till i framtiden.

Det jobbigaste med operationen var nog att min mens började 1 vecka efter operationen och höll på fram till mitten av januari.
Så 3 månader gick jag omkring med mensvärk.
Det kändes lite jobbigt, men det var helt klart värt all smärta.

Nu börjar äntligen mitt nya liv.
Jag promenerar minst 2 ggr i veckan med mammas yngsta hund Klumpen och sen en kompis Lena och Snodden.
Vi går omkring i skogen och promenerar, det är så himla underbart.

Sen blev det år 2008.
Första året på mitt nya liv.
Som jag ska skriva lite mer om, i ett annat inlägg....